slundh

Jag mår skit. Fullständigt och totalt skit! Jag har precis haft den bästa (eller kanske värsta) hejdå-festen. Alla grannarna var här, med alla barn och allt. Det var supergod mat och bra musik och ute vid poolen. Alla var så sinnessjukt gulliga, det är helt sjukt!! Hela spektaklet var så himla mycket mer än vad jag förtjänar. Jag fick presenter av alla och allt var så sjukt genomtänkt och fint. Fick en scrapbook som min värdmamma och min lilla tjej hade gjort. Hur fin som helst!!! Och Krankies-saker. Och halsband, och aaah. Jag vet inte. Det blev en himla sob fest. Jag grät som aldrig förr. Satt verkligen och stortjöt. Det värsta var att alla andra också började, min lilla tjej, min värdmamma, min värdpappa, grannarna, till och med Jenny grät (den nya au pairen). Det var helt sjukt. Hela kvällen slutade himla bra med att de andra nya au pairerna här kom hit och träffade Jenny och vi, mina värdföräldrar och några få grannar satt kvar ute vid poolen och pratade i evigheter. Det var verkligen det perfekta avslutet, men nu är jag så.. jag finner inget bra ord.. så lycklig, så sorgsen, så förväntansfull, så rädd, så otroligt ledsen och glad, allt på samma gång. Det här året har varit mycket skit, men jag tror att alla (till och med du mamma) har aldrig riktigt fått höra det som är så sjukt bra här. Jag har nog aldrig ringt upp och sagt idag är allt perfekt, idag är allt bra!! Ni har fått höra klaget. Jag har både älskat och hatat det här året. Min värdfamilj har gått mig på nerverna samtidigt som de har varit väldigt öppna och lättsamma mot mig. Det jag nog har haft svårast för är att de visar att det bryr sig på ett helt annat sätt än vad jag är van vid. Men jag har insett mer och mer nu i efterhand att de faktiskt gör det. Det här går inte att sätta ord på, de enda som verkligen förstår tror jag är mina kära au pair-vänner, fast alla familjer är ju olika, så inte riktigt helt och hållet ändå.