slundh

Att lämna allt utom en resväska med kläder och åka tvärs över Atlanten till ett ställe mitt i en stat man inte vet ett skit om, till en stad man aldrig hört talas om och bo i en familj man aldrig någonsin har träffat är helt sinnessjukt. Jag är nog dum i huvudet som gör en sån sak. Det är så mycket som kan gå helt åt helvete. Och visst självklart finns det dagar då jag tror att jag har gjort ett stort misstag. Det går så himla mycket upp och ner, det är helt sjukt. Fast jag har nog haft tur. Min familj är bra. Det tar tid för både mig och dom att anpassa sig till denna störda grej. Men det går bra, och jag har inte gett upp när det kännts fel. Det kan man inte göra, då kommer aldrig detta året att funka. Det är så himla lätt att sitta och skriva nu när allt är bra, att man inte ska ge upp. Fast det är sanningen. Staden är bra med. Det går nog inte en dag utan att jag tänker på hur annorlunda det hade varit om jag kommit till familjen i New York istället. (För er som inte vet historien så hade jag en familj bestämd som bodde i Conneticut, 50 min utanför NYC. En månad innan avresa bestämde sig familjen för att hoppa av programmet och inte ha någon au pair. Snabba beslut och en otroligt stressig tid resulterade i att jag tackade Ja till denna familjen i Winston-Salem, NC. och fick samma avresedatum som tidigare) Fast jag är tacksam att jag inte kom till den familjen, det hade inte varit bra. Och dessutom finns Newwan kvar. Istället bor jag i en jätte amerikansk stad där folk blir glada av att höra att man inte är härifrån. Fick gratis kaffe häromdagen pga det ;) En annan grej är att vi är 3 au pairer i min LCC-grupp. Det säger rätt mycket. Men vi har tagit kontakt med fler och jag har kompisar från Tyskland, Argentina, Frankrike, Thailand, Turkiet, Indien. Mångkulturelt med andra ord, och det gillas. Man får upp ögonen för annat än det man är van vid. Vilket jag tror är otroligt lärorikt.